Edcamp kring processledning

I kväll har jag deltagit i Edcamp processledning. En intressant, inspirerande och givande kväll. Jag blev under kvällen tipsad om Storify ett digitalt verktyg för att göra din egen berättelse där du kan blanda bild, text och ljud på ett mycket enkelt sätt. Nyfiken som jag är kastade jag mig på det när jag kom hem för att skapa min egen berättelse/upplevelse av kvällen.

Christer Holger pratar om att leda med systemtänkande och självorganisering som grund

Ni kan se min storify här Edcamp-processledning

Visionsarbete

I veckan deltog hela enheten i processen kring att ta fram en skolans nya vision. det var en kreativ tillställning där alla fick beskriva om sin drömskola. Först fick man tänka själv och skriva ner för att sedan återberätta för en kollega. Därefter sökte man upp ett par och återberättade då hur kollegans drömskola såg ut. De som lyssnade antecknade och när man tagit del av samtliga i fyrgruppens drömskolor skulle man enas om 5 nyckelord och mata in i mentometer. Av alla gruppers nyckelord skapade vi sedan följande ordmoln. 

Sedan bildades nya grupper då valde man ett eller flera av orden i ordmolnet och skulle försöka konkretisera HUR vi skulle arbeta på enheten för att förverkliga de valda nyckelorden.

Det var kul att vara en del av den kreativitet och arbetsglädje som var närvarande denna eftermiddag. Och jag tror att vi kommer att få en härlig vision!

Entreprenöriell- & värdeskapandepedagogik

Jag tror mycket på entreprenöriell pedagogik. I det begreppet lägger jag elevinflytande, verkliga uppdrag med nya förutsättningar, flexibilitet och sammanhangsstyrd pedagogik där elever i grupp skapar något gemensamt, gärna utanför skolans byggnad.

I detta filmklipp belyses detta på ett konkret sätt.

https://www.youtube.com/watch?v=I3lQOzQ-t-U&app=desktop

Faran med standardiserade prov

Ett intressant och tänkvärt filmklipp med Noam Chomsky om faran med standardiserade prov.

https://www.youtube.com/watch?v=9JVVRWBekYo

Orka plugga - bra filmserie från UR

UR har gjort bra filmklipp som kan hjälpa såväl elever som vuxna att bättre förstå kunskapskraven. I samma serie "Orka plugga" finna även filmklipp om studieteknik, motivation, lässtrategier och mattestrategier. Tack UR för dessa bra, informativa filmklipp!

Publicitet och uppmärksamhet

Det är kul att vår skola uppmärksammas i olika sammanhang. Ur har varit hos oss och filmat inför sina filmer där de förtydligar förmågorna. Skolverket kommer att komma och filma och intervjua elever och lärare som deltar i provomgången av läslyftet och så nu en kortare artikel där man lyfter oss för vårt arbete med lärmiljöer. Utöver detta har vi facebook-grupper där vi kan synliggöra och lyfta vad som händer på enhetens olika verksamheter. Vad gör då denna uppmärksamhet med oss som arbetar här. Jag själv påverkas på ett positivt sätt, jag blir stolt över vår enhet. Troligen finns det många skolor som kommit lika långt eller längre än vi på många områden men mycket spännande och intressant händer på vår skola också. Jag upplever även att personalen tycker att det är kul och växer med uppmärksamheten. Jag tror att detta leder till att fler känner stolthet över att vara en del av detta och att det leder till att fler vågar utmana sig själva och testa nya saker.

Här är länken till dagens artikel:
http://www.stockholmdirekt.se/nyheter/framtidens-skola-formas-i-kommunen/aRKocw!mA15cxlasyOJ7@HxsaBJJw/


Detta är ett inlägg i #Blogg100, en utmaning i att blogga 100 dagar i rad.

Min första flipp - en lyckad flipp

Idag har jag genomfört min första flipp. Vi vet att skolledarens relation och inställning till den digitala tekniken är avgörande för hur skolans digitaliseringsprocess går. Jag är intresserad och försöker så fort tillfälle ges visa på nya program och försöker även utmana mig själv i att testa olika program. Detta med flippatklassrum har länge intresserat mig men det har inte varit något jag själv prioriterat inför våra gemensamma möten i någon större omfattning. Visst kan jag ha lagt ut en länk jag velat att arbetslagsledarna ska ha gått in på inför vår träff men mycket mer har det inte blivit, tyvärr. Jag tror att flippar kan vara mycket effektiva och framför allt att de frigör tid för arbete och diskussion när vi väl är i skolan. Sedan behöver vi ju alltid ha variation och skulle alla lärare flippa till varje lektion skulle det nog bli lite tjatigt. Nå, inför dagens APT tog jag mod till mig och med hjälp av Frida Monsén, vår digitala utvecklingsledare, gjorde jag så min första flipp, en lyckad sådan blev det dessutom om jag själv får säga.

Inför dagens APT skulle lärarna i högstadiet ha tittat på Per Måhls filmklipp "Vanliga missuppfattningar vid bedömning" och svarat på några tillhörande reflektionsfrågor. På dagens APT fick de sedan fortsätta diskutera i ämnesgrupper där de skulle utgå från sig själva och ställa det i relation till övriga i ämnesgruppen samt det Måhl diskuterar i filmklippet. Det var kul att se att så många hade gjort sin läxa men framför allt var det kul att höra engagemanget i diskussionerna. Långt ifrån alla grupper var överens eller hade en gemensam linje men de hade något konkret att förhålla sig till och avgränsande frågor som ändå var öppna till sin karaktär, eller för att använda det begrepp vi fick lära oss under en miniföreläsning i undervisningsdesigne, "Feta frågor".

Ett av våra fokusområden detta läsår är lärande på alla nivåer och det kollegiala lärandet lyfts ständigt. Under detta APT påbörjades en resa i ett kollegialt lärande. Per Måhls kunskaper om bedömning och betygsättning är svåra att ifrågasätta för att ev framhålla "sitt sätt" om det går stick i stäv med det Måhl lyfter. Jag upplever att detta ledde till att det låg lite mindre prestige i diskussionen och att man därför lättare kunde prata om hur man själv har gjort, tänkt och förhållit sig till ämnets syfte, centralt innehåll samt kunskapskrav. Tyvärr hann inte grupperna med så många frågor men diskussionerna kommer att fortsätta under våren och det viktigaste här och nu var ju främst att få till en diskussion för att på sikt försöka nå en minsta gemensamma nämnare inom ämnesgruppen men sedan även på enheten. Har ni inte redan sett filmklippet så gå in och titta på det, många klokheter och tänkvärdheter lyfter Måhl i detta filmklipp på ca 15 minuter.

https://www.youtube.com/watch?v=rs78xgvrlZA

Så vad är det som gör att jag tycker att min första flipp var lyckad, och gav blodad tand, jo pedagogerna hade svårt att sluta mötet, jag fick säga till vid flera tillfällen men de fortsatte att diskutera. Jag plockade ihop och stängde av projektorn, men ingen tänkte på det utan diskussionen fortsatte. Engagemanget och viljan att komma fram till något gemensamt var stort och känslan av meningsfullhet och begriplighet, att detta var relevant och viktigt, var påtaglig. 

Bullbak och vardagsmatte

Idag har dottern och jag bakat bullar. Det blev tre olika sorters bullar. De hederliga kanelbullarna så klart men vi vågade oss även på lakritsbullar och chokladbullar. Efter middagen fick sedan jag och min man besöka Tovas bageri, för att få "provsmaka". Det blev en kul lek där mattematiken och service varvades. Det dukades upp fint, skrevs lappar, serverades på bricka och räknades så att vi kunde betala vår nota. Självklart gav vi lite dricks och då fick vi räkna ut hur mycket dricks vi gav. Utöver att träna på mattematik i leksamma former tränades även stavning. Dessutom fick dottern blanda saft och brygga lite kaffe själv. En trevlig och lärorik eftermiddag för oss alla!

Detta gav mig blodad tand så vi får se vad vi kan komma på för loppisar eller liknande här hemma framöver.

 Detta är ett inlägg i #Blogg100, en utmaning i att blogga 100 dagar i rad.

Delakulturen

Jag blir så glad av alla fantastiska pedagoger som lägger upp sitt material, sina tankar och sina idéer. I det utvidgade kollegiet på sociala medier finns ingen plats för Jante eller prestige. Här har pedagoger, ledare, män, kvinnor, ja människor helt enkelt delat sina med och motgångar. Genom att dela med sig slipper alla sitta och uppfinna hjulen på var sin kammare. Man kan använda någons idé, vidareutveckla den koppla den till nya metoder, nya ämnen och nya arbetsredskap. 

Jag upplever att det ibland, eller i alla fall på vissa håll, är svårare att få till denna dela kultur på skolor  eller i skolkoncerner runt om. Kanske är det så att Jante och Prestige gör sig påminda här i större omfattning. Vi har våra roller och förutfattade meningar, såväl positiva som mindre positiva om kollegiet. Dock tror jag att vi skulle behöva få till Delakulturen på alla våra arbetsplatser. Det görs så mycket bra och för likvärdighetens skull och för våra elever skull vore det bra men framför allt vore det bra för det kollegiala lärandets skull?

Detta är ett inlägg i #Blogg100, en utmaning i att blogga 100 dagar i rad.

Rocka sockor, happening eller manifestation

I dag har bilder på olikfärgade fötter flödat i sociala medier. Det är fantastiskt kul och positivt att så många valt att delta i detta. Viktigt att vi tar upp detta med att annorlunda är bra och att det berikar. Hoppas att det inte stannar vid en kul grej utan att det ger avtryck i allas vår vardag och att nästa gång någon agerar på ett för oss oväntat sätt inte dömmer eller fördömer personen ifråga.

Hela familjens #RockaSockorna

Kreativa processer

Här berättar Peter Senge om kreativa processer, den viktigaste frågan är kanske Why are we here? 

Länk:https://www.youtube.com/watch?v=RRIOc7RQ93g&feature=youtu.be

Detta är ett blogginlägg i #Blogg100, en utmaning i att blogga 100 dagar i rad

Intressant föreläsning om elevhälsa. Kenth Hedevåg presenterar många klokheter i detta filmklipp. Klippet är ca en och en halvtimme men det är väl investerad tid om du är intresserad av hur vi kan tänka och arbeta med elever som tänker annorlunda. Mina favoritcitat var "utan spaning ingen aning", "grilla mer korv" "vi behöver mer succé i skolan" och "flexibla undervisningsmiljöer"


De saknade eleverna

Detta är ett inlägg i #blogg100. En utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Onlineattityder

I dag har våra elever i åk 4-9 fått lyssna på Andreas Jonsson, skapare av Supermanprojektet, och hans föreläsning om onlineattityder. Han presenterade en del fakta och ställde bra och tänkvärda frågor till eleverna. Något jag själv blev lite förvånad över är var att vissa bloggare och youtubare har 1 miljon fler visningar vissa dagar än våra största dagstidningar, 1 miljon!!! Tyvärr var det de sensationsskapande bloggarna och youtubarna och inte de som vill få ut värdegrundande budskap. Hur påverkar då detta våra barn och unga idag? vilka värderingar får de och förstår de vad deras ord leder till såväl för dem själva som för andra? Vi vuxna är inte på denna arena, i alla fall inte så att vi följer de bloggare och youtubare barnen och ungdomarna tittar på så hur kan vi hjälpa, skydda och prata med dem om just onlineattityder? Det finns mycket positivt med internet men tyvärr finns det även negativa saker, näthatet är en, en falsk identitet i syfte att utnyttja någon en annan. Vi vuxna behövs där ute, vi måste alla reagera när vi tycker att någon går på för hårt eller uttrycker sig olämpligt. Vi måste få ett slut på detta näthat som sprider sig med eldens hastighet som att det vore det normala kommunikationssättet. Vi måste bidra till en förändring #MakeTheChange

I länken nedan kan du läsa mer om Andreas Jonsson men även om hans föreläsningar. 



Supermanprojektet   

Länkadress: https://www.youtube.com/watch?v=RUyAYNdAKoc

Detta är ett inlägg i #blogg100. En utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Samtalskulturer i elevhälsoteam

Håller på att läsa Hjörne och Säljös bok Att platsa i en skola för alla (2014). Författarna har följt diskussioner och förhandlingar i elevhälsoteam på fem olika skolor. Författarna lyfter mycket som är tänkvärt och för mig lite förvånande. En aspekt de har tittat på är hur elevhälsoteamet fungerar som en institutionell arena för problemlösning. De ser tydliga mönster gällande samtalskulturen inom dessa team. Det jag fastnar för är att samtalskulturen i de observerade elevhälsoteam i mångt och mycket bygger på en individcentrerad förklaringsmodell, vilket innebär att det är den enskilde individens egenskaper som kommenteras och problematiseras. Enligt mig är detta relativt något som inte är helt ovanligt i andra personalkategorier i skolan, men att det alltså även är den dominerande samtalskulturen i elevhälsoteamen är lite förvånande. Syftet med dessa team är ju att stärka elevens rätt. Hur ser samtalskulturen ut i våra elevhälsoteam? Det här är en fråga som väcker min nyfikenhet.

Författarna menar att i de observerade teamen är det sällan det pratas om ett relationellt perspektiv, dvs att man beskriver och synliggör de omständigheter eleverna befinner sig i. Författarna lyfter också att väldigt lite sägs om undervisningen och hur den bedrivs i elevhälsoteamens samtal. Självklart, tänker jag, finns det många olika aspekter att ta hänsyn till, ett att själva förväntningarna på dessa team ju är att de ska agera experter och "lösa problem". Viktigt att ha i åtanke är också att när en anmälan kommer till ett elevhälsoteam är det en pedagog eller ett arbetslags berättelse om en elev. Ofta har det dessutom gått så långt att när anmälan görs vill man bara att någon annan ska ta över. Man har ju vänt ut och in på sig själv, gjort allt och prövat allt. Jag säger absolut inte att det är lätt och jag tror att man som pedagog eller arbetslag kan behöva hjälp att analysera situationen, få tips och förslag på hur man skulle kunna tänka eller vad man skulle kunna testa för att det ska bli bättre för så väl elev som pedagog och omgivning.

Jag tror att om vi tog vara på de olika professioner som ingår i ett elevhälsoteam, de erfarenheter och kunskaper olika pedagoger  besitter och arbetade mer förebyggande och proaktivt i stället för reaktivt skulle många av våra elever i svårigheter kunna få hjälp och stöd snabbare. Så hur får vi till det förebyggande arbetet och strukturen? Har ni erfarenheter eller tankar, dela dem gärna här för alla våra elevers skull.

Detta är ett inlägg i #blogg100. En utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Lärmiljöer

Många företag lägger ut mycket pengar på att få till trevliga, stimulerande och funktionella miljöer. Ofta kan man redan när man går in genom dörren få en känsla av vad detta företag håller på med. Tyvärr är det inte likadant i skolans värd. Våra miljöer är ofta från 60-70 tal med likadan inredning i alla lektionssalar, i bästa fall, i annat fall kan det vara lite av ett plockepinn där man har tagit vad som funnits att tillgå. Möbler kan vara väldigt slitna och rent av trasiga men de står ändå kvar för de kan ju fortfarande vara funktionsdugliga. I denna miljö förväntas våra pedagoger och elever vara kreativa, skapande, engagerade och inspirerande. Det blir lätt lite motsägelsefullt. Jag är övertygad om att en annan lärmiljö på sikt även leder till att pedagogiken förändras, vi tvingas liksom att tänka om. Här är det dock viktigt att hålla ut då det annars är lätt att slänga ut de nya och moderna för att gå tillbaka till den pedagogik man som lärare och elev känner igen, oavsett om den är framgångsrik eller inte.

Vår huvudman har satsat på attraktiva studiemiljöer och tack vare det har vi kunnat fixa lite i vår skola men det har tyvärr inte räckt till allt vi önskat. Som ett steg i att ändå påbörja arbetet med att utveckla vårt arbete med att anpassa våra läromiljöer för framtidens skola har vi gått med i ett EU-projekt  "Educational Spaces 21 - Open up!", som utreder möjligheter för skolor att utveckla moderna lärmiljöer. För att få till en demokratisk process kring detta projekt har elever varit involverade i hela processen. De har varit på studiebesök, pratat med arkitekter, ritat och mätt, kommit med synpunkter på skisser. Allt detta utifrån syftet att få till mer inspirerande och flexibla lärmiljöer som tar tillvara olika lärstilar. Vi ser fram emot att klassrummet ska bli klart!

Vill du veta mer om detta EU-projekt, gå in på Educspaces bloggen

Detta är ett inlägg i #blogg100. En utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Rocka sockorna - för att olikheter berikar

Ett fantastiskt bra initiativ för att uppmärksamma annorlundaheter har Nathea Anemyr och Erica Rinaldo tagit med eventet Rocka sockorna. Detta event görs för att skolan och världen ska bli mer färgglad och kärleksfull men också för att hylla olikheter. Vill du också visa att du tycker att olikheter berikar och att vi bör uppskatta varandras annorlundaheter då tar du på dig färglada sockor på fredag (20/3) fotar dina färglada fötter med olikfärgade sockor och fyller alla sociala medier med dina strumpbilder.

På facebock och andra sociala medier har pedagoger delat med sig av sina lektionsplaneringar gällande detta viktiga budskap och det ger hopp för en mer tolerant framtid där normalitetsbegreppet suddas ut och vi istället ser alla våra egenheter som det naturliga. För visst är det så att vi alla har saker för oss, några har svårt att prata, andra kan inte vara tysta, några har svårt att sitta still, andra vågar inte röra sig fritt, somliga är blyga medan andra är framåt, vissa är blyga medan andra är tuffa och modiga, några av oss är pirriga och nervösa medan andra utmanar sig själva varje dag, vissa tycker förändringar är jobbiga medan andra finner sig i att det inte blev som man planerat. Så vad är egentligen normalt?

Visst kan alla våra egenheter ibland vara en utmaning i olika sammanhang såsom i skola och på arbetsplatser men tänk vad tråkigt det skulle bli om vi alla var lika för att inte tala om att vi skulle stagnera i utveckling och i att kunna se saker från olika perspektiv. Så vill du hylla alla våra annorlundaheter, plocka då fram dina udda sockor och gå runt i strumplästen på fredag så att du visar att du tycker att olikheter berikar!

Detta är ett inlägg i #blogg100. En utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Provfri-skola

Jag förespråkar en provfri-skola. Proven kan härledas till husförhörenstid och hör inte, enligt mig, till modernt lärande eller en modern lärande organisation. Mig veterligen finns det inga yrkesgrupper som behöver redovisa sina kunskaper i form av ett prov. Jag själv bedöms varje dag och måste flera gånger om dagen visa min kompetens i olika sammanhang och situationer men aldrig i form av ett prov. Nu vet jag att vi i detta sammanhang bör skilja på prov och prov. 

Prov som används för att kontrollera elevers kunskap i slutet av ett arbetsmoment har väldigt lite med lärande att göra. Om vi i skolan då ska jobba med lusten till det livslånga lärandet verkar det inte logiskt med dessa kontrollstationer. Vad är syftet med dem förutom för att ev kunna använda resultaten för att motivera ett betyg för elever och föräldrar. Men inte heller det håller ju då vi vid betygsättning ska ta hänsyn till allt eleven kan och har visat upp, hur tar vi då med det i samtalet med vårdnadshavarna?

Prov som däremot används som ett lärtillfälle en bit in på ett arbetsområde för att se om eleverna har förstått och sedan använda det till ytterligare lärande genom att eleverna exempelvis får vidareutveckla resonemang, jämföra alternativa svar och sedan fortsätta arbetsområdet utifrån vad de själva behöver träna mer på. Denna sortens prov säger jag inget om men de prov som följer en mer traditionell bedömningskultur, är de jag vänder mig mot. Det första provet hör hemma i en förmedlingspedagogiks kunskapstradition medan det andra alternativet kan kopplas till en kunskapstradition som lyfter fram processpedagogiken. 

På vilket sätt gynnar prov av det första exemplet uppdraget om ett livslångt lärande? På vilket sätt uppmuntrar det till kreativitet? På vilket sätt stärker dessa prov våra elevers självkänsla och tilltro till att de kan? På vilket sätt uppmanar denna typ av prov eleverna att gå utanför sin komfortzon och chansa, experimentera eller utforska på egen hand? På vilket sätt får vi med elevens hela lärandepotensial? På vilket sätt tar vi då, vid betygsättning men också i argumentation eller dialog med vårdnadshavare, med alla de kunskaper eleven visat upp under terminen eller läsåret?

Ska vi klara vårt entreprenöriella uppdrag, få elever att tycka det är roligt att lära sig nya saker samt väcka nyfikenhet för det okända måste vi tänka om, hitta alternativa redovisningsformer och bjuda in eleverna mycket mer i planeringen men även fundera över vår lektionsdesigne. Vi måste arbeta mer ämnesövergripande, med verkliga frågeställningar och utmaningar. Jag vet att det är många fantastiska pedagoger som verkligen anammat detta men allt för många lever kvar i ett husförhörstänk vilket inte gynnar varken elevens utveckling eller lärande.

Detta är ett inlägg i #blogg100. En utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Multiplikationshagar

Idag har jag och min dotter gjort multiplikationshagar. Jag fick inspirationen av Malin Wiklund @SanDeCompostela som den 8/3 la ut en bild där hon gjort en sorts tabellstege på golvet. Min dotter tycker det är lite knepigt detta med multiplikationstabelerna så idag efter skolan tog vi våra gatukritor och gick ut och ritade 3:ans och 5:ans tabell i form av en hage. Hon skulle sedan hoppa på rätt svar när jag sa ett multiplikationstal, ex 3*5 och då skulle hon hoppa till rutan där det stod 15. Jag ville på detta sätt visualisera tabellen för henne. Det gick ganska bra men osäkerheten ligger och lurar och självförtroendet när det gäller just matematik är inte på topp.

När vi hoppat ett tag gick vi sedan in och räknade de båda tabellerna på vanligt papper. Det var då några tal som fortfarande var lite knepiga att komma ihåg så vi gjorde tabellkort. Vi hade en trevlig stund tillsamman och umgicks. Sitter inte tabellerna helt så var kvalitetstiden ändå en vinst.

Detta är ett inlägg i #blogg100. En utmaning att blogga 100 dagar i rad.

Extra anpassningar vs särskilt stöd

Har i dag varit på Skolverkets konferens om extra anpassningar särskilt stöd och åtgärdsprogram. Det var en bra och informativ konferens där de "nya" allmänna råden gällande detta presenterades och konkretiserades. Kortfattat kan man säga att, som vanligt är det inte så enkelt som man i ett första skede kan tänka. Genom att ha omfattning och varaktighet i åtanke kan man få en indikation på om det handlar om extra anpassningar eller särskilt stöd. Är åtgärden något som sker en termin eller längre och/eller i en större omfattning kan det räknas som ett särskilt stöd. 

Konkret gavs följande exempel på extra anpassningar, dvs anpassningar som görs inom ordinarie undervisning och är en individinriktad stödinsats av mindre ingripande karaktär

- Hjälp att strukturera och planera

- Ge tydliga instruktioner eller stöd för att sätta igång

- Stöd att förstå texter och arbetsområde

- Färdighetsträning

- Särskilt läromedel eller utrustning

- Enstaka specialpedagogiska insatser som ex lästräning av en lärare under ca 2 månader

- Studiehandledning på modersmål om det sker under en begränsad tid (kortare än en termin) och eller i en "mindre" omfattning

Konkreta exempel på särskilt stöd, dvs insatser av mer ingripande karaktär som normalt inte är möjliga att genomföra för lärare/arbetslag och övrig skolpersonal inom ramen för den ordinarie undervisningen

- Tillgodose ett specifikt stödbehov i ett eller flera ämnen och i olika lärmiljöer

- Regelbundna specialpedagogiska insatser under en längre tid

- Resursperson, assistent under skoldagen

- Studiehandledning på modersmålet som pågår under en längre tid

- Särskild undervisningsgrupp

- Enskild undervisning

- Anpassad studiegång/reducerat program

Förhoppningsvis kan detta ger er lite vägledning men jag rekommenderar också att läsa igenom Skolverkets allmänna råd om "Arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram" samt Skolverkets stödmaterial "Stödinsatser i utbildningen - om ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd".

Temadag

Idag har hela skolan arbetat med ett framtidstemat. Barnen och eleverna jobbade åldersintegrerat och skulle visualisera hur de tänker sig samhället, livet och miljön om 100 år. De skapade tittskåp, kortfilmer och diverse rekvisita. Några skrev brev och beskrev vår samtid och klistrade in bilder som skulle förstärka texten. La detta i en plasficka och förseglade brev och bilder som en sorts tidskapsel som de sedan grävde ner, som en hälsning till eftervärlden. Kreativiteten flödade, idéer haglade och samarbeten fördjupades över åldersgränserna!

Vi har nu haft 4 temadagar på skolan med syfte att stärka vi-känslan på vår enhet men även ett sätt för barn och elever att träna och utveckla olika förmågor och då i synnerhet de värdegrundande förmågorna. De äldre eleverna tar hand om, stöttar och lyfter fram de yngre barnen och eleverna på ett positivt sätt och vilka förebilder de äldre är! Eleverna i åk 6 samarbetar med förskolans 4-5-åringar. Elever i åk 9 samarbetar med elever i åk 4 & 5. När det är rast tar de äldre barnen hand om de yngre och leker med dem på deras villkor. De bär runt de minsta och låter dem ta plats men hjälper dem även att utveckla sina tankar och resonemang. Sådana här dagar är det väldigt lugnt på skolan och värdegrunden är närvarande på riktigt. För mig blir det alltid lika förvånande att föräldrar då godkänner och bejakar att deras barn inte kommer till skolan med argument som att sådana här dagar inte ger något. 

Att se barnen i slutet av dagen berätta vad de gjort och presentera för såväl sina klasskompisar som en annan klass ger gåshud! Vissa berättar stolt om sina alster medan andra är mer generade men ALLA går fram och pratar, ALLA har varit delaktiga, ALLA har bidragit utifrån sina förutsättningar och lyssnat på övrigas synpunkter. De äldre eleverna växer, vissa blir nästan som idoler för de yngre, pedagoger som annars inte samarbetar gör det nu och utbyter erfarenheter och förståelse för andras verksamhet. Som skolledare går man med ett leende på läpparna och tänker att det är fantastiska möten och processer som sker. I slutet av dagen uttryckte en elev i åk 2, "det här var den bästa dagen i mitt liv, alla lekte tillsammans och vi jobbade jättebra tillsammans!!!" Vad kan man då annat än att hålla med och tänka, jag har världens bästa jobb!

Så vad händer då i framtiden enligt barnen och eleverna? Nyckelordet är svävande, bilarna svävar, husen svävar ja till och med maten kommer svävandes, i alla fall om vi ska tro på de som idag har spekulerat kring framtiden på vår skola.

Om normer och en dold läroplan

I skolans värld finns det en mängd normer och traditioner som skulle behöva ifrågasättas i vår tid. Jag skulle säga att många av dessa normer och traditioner lever kvar sedan Folkskolan infördes 1842 (jfr Gadler, 2011, En skola för alla, gäller det alla?) då de hade ett syfte, till exempel normer kopplade till ett ohälsoproblem och bristande hygien varför skolbad och liknande blev en norm som då fyllde ett syfte. I dagens samhälle har vi inte bristande hygien utan snarare är det så att våra ungdomar generellt duschar/tvättar sig för mycket, för att inte tala om hur allt detta tvättande påverkar miljön på ett negativt sätt.

Vidare har vi normen om att vi inte ska ha huvudbonader på oss pga att det är tecken på bristande respekt. Så var kanske fallet innan Sverige blev mångkulturellt och slöjor blev vardag i svensk skola. Denna norm börjar luckras upp på flera håll men lever alltjämt kvar på många skolor och i trivselregler.

Ytterligare exempel på normer vi bör reflektera över och ifrågasätta är kopplade till den "dolda läroplanen" och vad den enskilde pedagogen lägger i fostransuppdraget eller i det kompensatoriska uppdraget som det i vår nuvarande läroplan kallas.

Den dolda läroplanen är ett begrepp som började användas på 1960-talet och som lyfter vilken sorts kunskaper man vill att eleverna ska få och, i förlängningen, vilken sorts framtida medborgare man vill att skolan ska skapa. Kanske var det i och med forskaren Philip W. Jacksons klassrumsobservationer den dolda läroplanen blev synlig. Han upptäckte att mycket av lektionstiden gick åt till andra saker än undervisning, såsom att lära eleverna att räcka upp handen istället för att prata rakt ut, att inte prata (för högt) och att på olika sätt kontrollera elevens uppträdande. Det han lade speciellt märke till var hur mycket tid som gick åt till att vänta. Eleverna fick vänta på att andra skulle bli klara; på att få ordet; på att få komma in i klassrummet; på att få svara på frågan; på att få kontakt med läraren o.s.v.. Jackson drog slutsatsen att skolans syfte, förutom att försöka förmedla ämneskunskaper till eleverna, var att på ett eller annat sätt lära eleverna att bli tålmodig. Han menade att detta skedde för att samhället i stort värderade tålamod av sina arbetare, vilket var vad eleverna senare skulle bli. (Olsson. A.M, 2014, http://hig.diva-portal.org/smash/get/diva2:750745/FULLTEXT01.pdf)

Även om själva begreppet den dolda läroplanen formulerades på 1960-talet, var fenomenet känt sedan tidigare. Redan runt sekelskiftet 1700/1800 menade Immanuel Kant att man till en början inte skickar ”barnen till skolan med avsikten att de ska lära sig något där, utan för att de ska vänja sig att sitta stilla och punktligt iakttaga det som föreskrives dem /.../”. Hur mycket har förändrats i våra skolor sedan dess? Ser vi att skolan är en förvaringsplats där en fostranstradition lever kvar trots att våra nuvarande styrdokument förespråkar att vi ska lära våra elever att vara källkritiska, kreativa och lösningsfokuserade? Visst förstår jag att det i ett klassrum med 30 elever behöver finnas vissa ordnings- och förhållningsregler men här behöver vi vuxna tillsammans med eleverna diskutera syftet med regler och ta fram dem gemensamt och då även diskuterat skillnaden mellan lagar, regler och normer. Ingemar Wiklund har i ett blogginlägg från 2012 gjort en överblick man skulle kunna utgå ifrån vid ett sådant arbete Lagar-regler-och-normer-i-klassrummet .

Olsson lyfter i sin avhandling att vi i dag kan se att den dolda läroplanen kommer till uttryck i klassrummet, i stort sätt på samma sätt som under mitten av 1900-talet dvs genom tillrättavisningar via t.ex. envägskommunikation från lärare till elev, instruktioner att t.ex. prata lägre och att sitta stilla, men också genom restriktioner, t.ex. att eleven behöver be läraren om tillåtelse för att få gå på toaletten eller för att få vässa pennan. Andra metoder som läraren använder för att förmedla den dolda läroplanen till eleverna enligt Olsson kan vara bestraffningar och belöningar. Läraren kan via en-till-en kommunikation informera eleven när hen har gjort något opassande eller passande. Det kan ske inför hela klassen för att visa vad man ska och inte ska göra men också för att den enskilda eleven ska ta lärdom av det. Det visar att också de andra eleverna är delaktiga i implementeringen av den dolda läroplanen eftersom den enskilda eleven i dessa och andra tillfällen genom deras reaktioner får reda på vad som anses vara önskvärt beteende och inte. Många gånger hänvisar lärare i sin förståelse till faktorer kopplade till arbetsro och förmedling av kunskaper. Lärarna förklarar oftast de regler som används som förutsättningar för att undervisningen ska fungera och de ser inte implikationerna för framtiden eller för den enskilde eleven. Och visst är det så att fokus på arbetsro och lärandesituationer kräver ett visst agerande från alla inblandade men den dolda läroplanen finns till och upprätthålls för att skolan är institutionellt formad på ett sådant sätt att vissa beteenden förespråkas och gynnas framför andra. Den styr inte bara elevernas, utan också lärarnas beteenden och de som inte passar in i detta upplevs ofta ha svårigheter som individen själv behöver rätta till. Jag menar att skolan som institution många gånger är orsaken till att dessa svårigheter uppstår genom att ställa krav på den enskilde individen som denne inte klarar av. Utifrån det menar jag att vi måste börja ifrågasätta de normer som genomsyrar svensk skola, är alla dessa normer nödvändiga om vi ska utgå från våra elevers behov? Måste man till exempel byta om inför idrotten och måste man duscha? Finns det varianter på att träna turtagning och att invänta övriga? För de flesta elever orsakar detta inga problem och man agerar enligt de gängse normer som är rådande på ett relativt oreflekterat sätt, men för andra innebär detta att man kanske inte går till skolan de dagar man har idrottslektion, att man blir utåtagerande när man tvingas vänta eller får bristande självkänsla av alla tillsägelser då man pratar rakt ut. Då måste vi vuxna våga gå utanför boxen och fundera på syftet med de normer som råder och tillsamman med eleven och dennes föräldrar hitta lösningar och alternativa sätt att gå.

Ett antal forskare kopplade till Linköpings universitet har tittat på just detta med etik, värden och normer i skola och utbildning. De ställer intressanta frågor som vilka normer och värden som ligger till grund för utbildningars innehåll och organisering? Vilka etiska och moraliska val lärare tvingas göra? Vad man lär sig i skolan om vad som är normalt, onormalt, möjligt eller omöjligt? De menar att det till stor del handlar om villkor för utbildning, för dem som utbildas, och hur utbildningen medverkar till att skapa, förmedla och förändra olika värden och normer samt de etiska ställningstagande de bygger på. (http://www.liu.se/forskning/forskningsomraden/skola-och-utbildning/etik-varden-och-normer?l=sv)

Jag menar att det är dags att vi på ett mer aktivt och systematiskt sätt börjar reflektera över vilka normer vi har på våra respektive skolor och om vi då upptäcker normer och värderingar som inte gynnar alla elever, kanske rent av missgynnar enskilda individer, behöver fundera på om det är en norm som behövs eller om den är förlegad. Precis som Sara Thiringer, Erik Lindman-Mata och Petter Isoz skriver på SvD Opinion (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/for-manga-barn-kranks-av-normer_7802598.svd) måste vi aktivt kritisera normer i skolan i stället för att förstärka olika strukturer som vidmakthåller ojämlikhet. Enbart då kan vi få en skola där ingen elev kränks, mobbas eller far illa.

Det utvidgade kollegiet och ett virtuellt personalrum

I skolans värld har begreppet kollegialt lärande blivit en framgångsfaktor. Detta kollegiala lärandet kan ske mer eller mindre strukturerat och medvetet. I sin mest renodlade och systematiska form sker det kanske i form av learning study, lesson study, eller aktionsforskning. Jag tycker att det är fantastiskt bra att vi som är verksamma i skolan tar kontrollen över vår egen verksamhet och mer systematiskt, tillsammans med andra, reflekterar, utvärderar och vidareutvecklar vår egen praktik.

I och med teknikutvecklingen samt att var och varannan har tillgång till digital teknik och internet skulle jag säga att vi har en annan form av kollegialt lärande som vinner allt större mark. Med de sociala mediernas användning och möjlighet att nå en betydligt större grupp än de i den egna verksamheten, kan vi troligen vänta oss en annan typ av kollegialt lärande. Redan nu är det en verklighet för många. Fler och fler går med i olika pedagogiska facebookgrupper, fler pedagogiska bloggar och bloggar av och för pedagoger ökar och möjligheten att sprida goda exempel, få hjälp att vidareutveckla en tanke eller idé och diskutera med likasinnade är i stort sätt obegränsad. Många är vi som ser möjligheterna till den "nya" skolan som är bättre anpassad till samhällets krav och människans inneboende kraft om förutsättningarna ges.

Jag tycker att det här är en positiv utveckling och jag tror att det är viktigt att vi som är verksamma i skolans värld gör våra röster hörda och tar plats i debatten om svensk skola. Vi behöver ge en nyanserad bild av den så ofta svartmålade verksamheten och institutionen skolan är för många. Självklart är det oroande att läsförmågan och läsförståelsen sjunker i olika internationella undersökningar. Visst måste vi ta de rapporter och analyser om sjunkande kvalité och resultat på allvar men mycket är bra och en hel del av de reformer skolan genomgått har ju haft som syfte att träna elever i att kritiskt granska och ifrågasätta vad, varför och hur vi gör. Vi vet att mycket kan bli bättre men också att det varje dag sker underverk i möten och lärandesituationer. Genom att vara aktiv på sociala medier, sprida goda exempel men kanske även ifrågasätta och kritiskt granska inlägg och tankar, ge varandra two stars and a whish, visa på eventuella tankar som kan behöva vidareutvecklas, börja koppla på forskning och beprövad erfarenhet skulle vi kunna ta ett steg längre i det enorma inspirationsflödet som redan finns här. Kanske skulle det vara något som kan intressera våra främsta skolforskare, nämligen att se hur digitaliseringen även gynnar de utvidgade kollegiet och det virtuella personalrummet.

Glöm inte att tacka

Att tacka för maten är inte något märkvärdigt, det är relativt enkelt för de flesta av oss. Att tacka när vi lånat något och ger det åter är inte heller någon konst. Att tacka när vi tappat något och någon uppmärksammar oss på det genom att plocka upp det och ge det till oss är också självklart. Däremot finns det många andra sammanhang och situationer då vi har betydligt svårare att tacka eller visa vår tacksamhet, kanske för att vi just där och då inte förstår att uppskatta det någon annan gör eller har gjort för oss. Jag tänker till exempel på pedagoger som såg till att jag och mina kompisar lärde oss läsa, skriva och räkna. Tränare som såg till att vi utvecklades och förstod sportens egenheter och spelupplevelse. Ledare som såg, bekräftade och fick oss att växa som individer och människor men även föräldrar som såg till att vi fick liv. Alla dessa personer tar vi ofta för givet och det de gör blir ofta något vi ser som självklart och kanske är det just därför vi inte tänker på att tacka dem för allt de lägger ner på oss. Tag chansen, medan du kan, att tacka alla dem som är, har varit eller kommer att bli betydelsefulla för dig, plötsligt en dag är de inte kvar och då är möjligheten till ett simpelt tack för alltid borta.

Tänk om...

lärmiljöerna var inspirerande och manade till varierad undervisning
eleverna bjöds in mer i planeringsstadiet
tiden inte var styrande

vi fokuserade på förmågor istället för resultat
vi hade sammanhangsstyrd undervisning där eleverna fick utveckla sin kreativitet i högre omfattning
timplanen och schemat inte var begränsande

vi utgick från elevernas behov istället för deras problem
vi såg alla våra elever som resurser
reflektionstid, såväl individuell som gemensam, prioriterades

vi utgick från en entreprenöriell pedagogik där digitaliseringen sågs som något naturligt
det kollegiala lärandet var normen
vi planerade för framgång

Hur skulle skolan då se ut?

Lärandet som en resa

En tanke jag haft ett tag är att lärandet skulle kunna liknas vid en resa. Eleverna ska besöka olika platser, de kommer intressera sig för olika saker på den besökta platsen och de kommer att stanna olika länge för att få med sig de kunskaper de behöver. Att som lärare/pedagog då organisera sin undervisning så att alla dessa resor blir möjliga är en lockande utmaning. Att ha den inställningen och se på lärandet på det sättet är ju ett första steg. På Specialpedagogens blogg hittade jag följande guldkorn, https://specialpedagogen.wordpress.com/2015/03/05/kunskapssyn-en-parla-fran-nacka/  vilket sammanträffande. Lappen sammanfattar på ett bra sätt min tanke. Hur ska vi då starta denna resa?

Alltings början

Så har jag då äntligen bestämt mig. Jag har under en tid gått och dragit på detta med att blogga, för vad har väl jag för viktigt att säga? Uppvuxen på 70-talet som jag är sitter Jante så djupt rotad i mig att den är som min maskot. Så plötsligt en dag händer det, jag följer Twitterflödet och får syn på den utmaning jag behöver, nämlligen Blogg100. Jag har alltid gått igång på den typen av utmaningar och tanken på att blogga 100 dagar i rad är sannerligen en utmaning för en som aldrig tidigare bloggat! Vill du också delta i denna utmaning gå in på http://bisonblog.se/ och anmäl dig.